59 sekunder

Jag bytte nyligen jobb, och hade då lyxen att kunna överlappa en period med min företrädare. Det är en trevlig finne, som varit runt på många utlandsuppdrag, men som nu flyttar tillbaka till huvudkontoret i Tyskland. Över en middag kom vi in på ämnet löpning, och det visade sig att vi båda försökte hålla igång med detta. Som tävlingsstinna hannar dröjde det inte länge innan vi också började jämföra meriter i löparspåret, och det visade sig att vi bägge två hade sprungit Chicago Marathon, och dessutom samma år, 2004.

- Hur snabbt sprang du då?

- Ja, runt 4:15.

- Jag också!

Spänningen steg. Slog jag denne för mig då okände löparkollega, när det begavs sig för fem år sedan? Jag halade fram min iPhone, och vi surfade ut på Chicago Marathons hemsida, som håller föredömlig koll på resultaten genom åren. Först min tid: 4:15:48, sedan var det J:s tur: 4:16:47. Jag avgick alltså med segern med 59 sekunders marginal, efter drygt fyra timmars slit. Den ganska starka tävlingsmänniskan inom mig kände en enorm tillfredsställelse över dessa ynka sekunder.

Nu gäller det bara att komma tillbaka till den formen, och det är en bit kvar. J tränar just nu inför sitt andra maratonlopp, som äger rum i Florens om ett par veckor, och han springer lätt ifrån mig idag.